Kan guidade visningar på museer eller i naturen vara en plats för reflektion och samtal om hur vi känner inför klimathot och förlust av den biologiska mångfalden? Hur kan natur, historia och konst bli en ingång till att ompröva perspektiv och tillåta känslor – även de svåra och obehagliga? Vilka känslor väcks av platsen och pedagogernas tolkningar av föremål och verk? Hur utformar pedagogerna visningar för att bidra till besökarnas meningsskapande?

I fokusområdet Meningsskapande har vi forskare och samhällspartners under de senaste månaderna arbetat intensivt för att lära oss mer om varandras erfarenheter och perspektiv för att tillsammans utveckla miljökommunikationen i guidade visningar. Vi har utgått från pedagogernas praktiska erfarenheter och intervjuer, enkäter och samtal med besökare och pedagoger.

Tillsammans med partners från Naturum, Historiska museerna och Moderna Museet arbetade vi i forskarteamet och i en serie workshops. I den första workshopen samlades alla parter för att tillsammans arbeta vidare med att utveckla hur museer och naturum kommunicerar om klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald i visningar. Tiden var knapp. På Moderna Museet studerade vi den tillfälliga utställningen Där varje stygn andas av Britta Marakatt-Labba och vi var beroende av att kunna samla in data, analysera den, fundera över sätt att förändra visningen med fokus på miljö och känslor samt att introducera och undersöka deltagarnas reaktioner på förändringarna innan utställningen stängde månaden därefter.

I workshopen tog vi avstamp från preliminära forskningsresultat, praktiska erfarenheter och de reaktioner och diskussioner som dessa erfarenheter väckte. Det var fantastiskt att se hur mycket information som gick att utläsa när vi kombinerade preliminära analyser av intervjuer och enkäter och dessutom lade till pedagogernas erfarenheter! Det handlade självklart mycket om samtalens innehåll, men vi noterade också hur deltagarna fångades av detaljer i utställningen, till exempel vita tygstycken som hängts i taket och bidrog till att skapa en rumslighet.

Vi arbetade under ledning av en erfaren processledare och identifierade på kort tid – en förmiddag – teman och frågeställningar att arbeta vidare med för att utveckla miljökommunikation i relation till Meningsskapande. Vi utgick från några centrala frågor:

• Hur kan vi tydliggöra miljöförändringar i visningar?
• Hur kan vi använda den fysiska miljön och artefakter för att tydliggöra miljöförändringar?
• Hur kan vi ge utrymme för och möta känslor i samband med visningar?
• Hur kan vi stimulera till att känslor kring miljöförändring som motiverar till meningsskapande?

Vi använde oss av olika format för gemensam brainstorming och fyllde ett imponerande antal post-it lappar. Deltagarna var energifyllda och varje fråga genererade på kort tid färgglada planscher med en mängd tankar och idéer om innehåll och upplägget för visningar, och hur det vore möjligt att ge besökare utrymme för eftertanke. Kanske som pedagog våga ge plats för tystnad eller bjuda in till samtal mellan deltagare. Det var oerhört inspirerande att vara del av det utbyte av tankar och idéer kring hur visningar kan genomföras, som inte minst skedde mellan olika samhällspartners. Kanske bidrog också de ofrivilligt tajta tidsramarna till energin och att våra sinnen skärptes under workshopen?

Pedagogerna är en central länk mellan museer och naturum och deras besökare. Om det ska genomföras någon förändring i visningar måste alla berörda pedagoger vara delaktiga – det är ju de som i praktiken ska förändra sitt sätt att genomföra visningarna. I nästa steg arrangerade vi separata workshops med var och en av samhällpartnerna och i stort sett alla pedagoger som arbetade med de respektive utställningar och visningar som valts ut för projektet. Dessa workshops blev mer praktiskt inriktade med frågor om hur olika idéer faktiskt skulle gå att konkretisera. Några av de saker som diskuterades handlade om hur det går att:

• Göra kopplingar till klimat och biologisk mångfald så att det faller sig naturligt i visningarna.
• Stanna upp och bjuda in deltagarna till att ”lyssna till sina känslor”.
• Hitta lämpliga platser i utställningslokalerna eller föremål som passar för detta.
• Inspirera deltagarna till att bära med sig tankar och känslor även när de lämnat utställningen.

Moderna Museet har hunnit testa sitt nya sätt att genomföra visningar, med mer fokus på miljö och känslor – bland annat genom att uttryckligen beskriva hur Britta Marakatt-Labbas verk kan relateras till de globala miljökriserna och genom att bjuda in deltagarna till reflektion under visningen. Hur utfallet av förändringarna blivit har vi inte hunnit analysera ännu. Näst på tur står Historiska museerna att pröva sina idéer i utställningen Forntider och framöver påbörjar Naturum Skrylle sitt arbete med förändringarna.

Vi ser verkligen fram emot att utvärdera vad alla de idéer som skapats och testats inom guidade visningar lär oss om olika känslors betydelse för meningsskapande i miljökommunikation.

Li Kolker, museipedagog vid Historiska museet, beskriver samarbetet:

– Att delta i workshops tillsammans med pedagoger från Moderna museet och Naturrum Skrylle och projektets forskare var både spännande, lärorikt och engagerande. Vi på Historiska museet diskuterade hur vi kan inkludera miljökommunikation i de berättelser om människors äldsta historia i Sverige, som annars är vårt kunskapsområde. Men vi fick också upptäcka hur vi kan stimulera besökare till känslor och reflektioner utifrån ämnena historia, miljö och klimat på sätt som är nya för oss. Den psykologiska aspekten av att jobba med öppna frågor och reflektion tillsammans med besökare är något vi till viss del redan gör, men inte med miljöfrågor i fokus. Det var både spännande och nervöst när vi skulle ha vår första visning efter förändringen! Men också väldigt roligt och belönande att se hur publiken tar sig an de ganska utmanande frågorna och perspektiven.