Det kändes emellanåt existentiellt men samtidigt också som en charad. Och när jag strosade där bland rosorna kunde jag inte undgå att undra: kan man bryta de hövliga koderna i ett tornerspel och ändå vinna? Kan man tycka vilda saker i Almedalen? Kan man säga dem och mötas av intresse?
Till min stora glädje uppfattade jag inte att diskussionerna i Almedalen skymde det uppenbara. Nämligen, om VI – det stora viet – ska leva liv som hedrar LIVET självt behöver vi fixa de bitar av systemet som i stunden skaver. Det konstaterades i många hörn av vimlet och listan är diger. Allt från vinsterna i skolan till pesticiderna i den offentliga maten, grisfabrikernas slaktmetoder eller skogsindustrins nackgrepp om politiken. Dessa bitar, bland många andra, stångades det visst flitigt om. Och nog kändes det viktigt! Men under pauserna mellan seminarierna vandrade mina tankar mot alla de gånger jag rört mig bort från denna moderna ekvivalent av tornerspel och mot gräsrötterna där stångandet ser annorlunda ut, där bilden alltid tycks nyanseras och gro i komplexitet.
Vad den gotska juninatten påminner om
Det är lätt i hettan av striden att glömma hur saker faktiskt fungerar – att förändring i komplexa system och situationer inte finns i de påtagliga och nämnbara komponenterna utan i relationerna mellan dem. Finansflödena till fossilindustrin, arbetsmarknadens relation till utbildningsinstitutionerna och så vidare, och så vidare… Och i de relationerna kan man i tanken stanna ett tag och reflektera över hur dessa relationer möjliggör och omöjliggör olika framtider. I de närmast existentiella frågor rör sig dessa murriga vatten och visst ser man dem emellanåt manifesteras i Almedalens samtal.
Inte minst fann jag mig triggad av diverse samtal om relationerna mellan kapital och restaurering av degraderade ekosystem: Måste investeringar alltid ge avkastning eller räcker det med fler humlor? Även om det gör oss mycket gott att fundera på alla dessa relationer så blev jag i närvaron av den gotska juninatten också påmind om att det bakom dessa relationer finns något som ger upphov till dem. Vad formar egentligen relationer? Det är här det så ignorerade och samtidigt uttjatade ordet kommunikation kommer in i bilden – kraften, fenomenet, processen – som formar vår uppfattning om vad som är möjligt, som dikterar vem du kan vara när du är med mig och vem jag kan kan vara när jag är med dig. Och i den insikten tycker jag det är värt att stanna länge. För där uppenbarar det sig varför den nationella politiken nästintill alltid känns som att den inte klarar av att representera komplexiteten som rör sig i landet och landskapen, varför Almedalens stångande känns just som ett tornerspel.
Som filosofen Nora Bateson brukar uttrycka det är kommunikation mer än vad som sägs eller ens vad som inte sägs, det är vad som faktiskt är möjligt att säga. Det är där som förändring rör sig, det är där våra landskap och liv formas. Det är där, i vad som är möjligt att säga och tänka som exempelvis marknadens nästintill outmanade grepp över mänsklig organisering stramar åt möjligheterna till djupare förändring, där landskapens egenvärde eroderas och där normativa sätt att veta förtrycker de många andra sätten att veta. Eller med andra ord; de outmanade, oidentifierade antaganden som dikterar reglerna för stångandet. Under Almedalsveckan var svängutrymme snävt och till stora delar närmast inkompatibelt med de djupare former av hållbarhet som vi så desperat skulle behöva jobba mot.
Liksom att de gamla tornerspelens hederskoder begränsade och skyddade riddarna visade Almedalen ha sina egna koder, svåra att uttrycka i enkla ord men ytterst påtagliga, inte minst i hur snabbt man uppnår en slags mättnad varpå inget nytt sägs, trots mer än 3000 event. Vad som är möjligt att säga i Almedalen är principiellt fritt men kulturellt snävt och det säger mycket om vart vi, som ser behovet av djupare förändring, bör rikta tanke och kraft i vårt arbete med och mot hållbarhet.
I vårt seminarium inom Mistra Environmental Communication ställde vi frågan vad som synliggjorts och osynliggjorts i relation till miljöfrågor under Almedalsveckan. Intressanta diskussioner följde men vad som stannade starkt med mig var känslan som några av oss åtminstone delade i hur de lokala perspektiven sällan ryms när det vankas nationell politik. Omsorgen som till stora delar definierar det vackra hållbarhetsarbete som sker i landets många hörn försvinner när hållbarhet ska likställas med konkurrenskraft och bakas in i tillväxtparadigmet.
Något som kan blåsa liv i det småtrött stångandet
När jag väl var klar med Almedalen rörde jag mig åter genom mina trädgårdar i Uppsala, upp genom södra Norrlands skogar och nerför den vilda Voxnan. Jag färdades med känslan av att den andemening som begreppet hållbarhet en gång innefattade, den som faktiskt värdesätter landskapens nutida integritet och framtida bärkraft har lakats ur och tappat sin transformativa förmåga i takt med att det nationella stångandet krympt det som uppfattas som rimligt.
I mitt fortsatta utforskande av det substantiella, det som åter gör de radikala framtiderna tänkbara, får jag nog lov att röra mig mot marginalerna och ut i gräsrötterna, där det som är radikalt i Almedalen blir sunt förnuft. I de sammanhangen handlar stångandet inte om abstraktioner av abstraktioner eller om vem som har rätt och fel, utan om vilka vi kan bli tillsammans. Om hur du och jag blir ett vi, om hur landskapen åter blir vår stöttepelare och vår trygghet, nu och alltid. De samtalen är vad jag emellanåt kallar den vilda kommunikationen, den utan manus där lyssna och lära tillsammans blir viktigt. Ju fler som engagerar sig där, desto större blir bergen vi kan flytta. Kanske kan den vilda kommunikationen en dag nå hela vägen till Almedalen och blåsa liv i det som nu får klassas som ett småtrött stångande.